Romagnas försvunna yrken
Yrken som formade Romagna och nästan försvann på några decennier. För varje yrke berättar vi hur det var, var du fortfarande kan se spår och var uppgifterna kommer ifrån.
01Träsken runt Ravenna
Scariolanti, träskarbetarna
Skottkärra, spade och fötter i leran. Scariolanti var daglönare som med ren muskelkraft grävde kanaler, höjde vallar och dränerade träsken i Romagnas lågland. De anställdes per dag, kallades vecka för vecka, med malarian alltid nära.
1883 grundades Associazione Generale degli Operai Braccianti i Ravenna, ett av Italiens första arbetarkooperativ. Den 24 november 1884 lämnade några hundra av dem Ravennas station med tåg, ledda av Nullo Baldini och Armando Armuzzi, för att dränera träsken vid Ostia utanför Rom.
Ostia minns dem fortfarande med Parco XXV Novembre 1884 och en ceremoni varje år. En folkvisa har också överlevt, "Gli scariolanti", född i Romagnas torrläggningsarbeten.
Källor: L'Espresso, «L'epopea dei romagnoli, i braccianti socialisti che bonificarono Ostia antica», 24 ottobre 2022 · Turismo Roma, «Parco XXV Novembre 1884» · Il Deposito, «Gli scariolanti»
02Tallskogarna i Ravenna
Pinaroli, tallkottesamlarna
I århundraden tillhörde Ravennas tallskogar klostren: på 1500- och 1600-talen fick folk bara beta sina djur och samla ved där, medan kottarna och tallnötterna tillhörde munkarna. 1588 kallade påven Sixtus V skogen "hela Italiens prydnad" och förbjöd avverkning. 1774 skrev historikern Francesco Ginanni att den gav cirka 60 ton tallnötter om året, sålda som "pinocchi di Ravenna".
De samlades av pinaroli, lag av unga män och ibland flickor, i arbete från höst till vår. Några klättrade upp i tallarna med långa stänger med en järnkrok: de böjde grenarna, slog ner kottarna och svängde från träd till träd. De andra plockade upp dem från marken och bar dem i säckar och kärror till Case delle Aie, där de hopades tills de öppnades och släppte ut nötterna. Där sov pinaroli också.
Det var hårt och farligt arbete som varade till tidigt 1900-tal. Ravenna har uppkallat en rondell efter pinaroli, men få vet vilka de var.
Källor: Il Romagnolo, Silvia Togni, «I pinaroli del ravennate», 25 novembre 2022 · Comune di Ravenna, «Pineta di Classe»
03Låglandets landsbygd
Hampaarbetarna
Fram till 1950-talet var hampa hjärtat i Emilia-Romagnas jordbruksekonomi: den gav arbete åt hela familjer och formade landskapet. För hampa var Italien tvåa i världen efter Ryssland.
Den såddes i februari och mars och skördades på sommaren. Sedan gick knippena i macero, vattendammen som nästan varje gård hade nära huset: de hölls under vatten med stora flodstenar tills fibern lossnade från träet. Det var årets hårdaste och illaluktande arbete. Fibern blev rep, säckar och linne till brudutstetyrer.
Med syntetiska fibrer försvann hampan på några år. Kvar är maceri, nu dammar fulla av grodor och hägrar, och vävstolarna på gårdarnas vindar.
Källor: Geotema n. 35-36, AGeI, Pistocchi, la canapa in Emilia-Romagna · Regione Emilia-Romagna, patrimonio culturale, attrezzi della canapa
04Lugo
Tvätterskorna
Före tvättmaskinen tvättades välbärgade familjers tvätt av tvätterskor. I Lugo började det på gårdarna i centrumhusen: vatten värmdes i en kittel på "furnasela", den lilla spisen, och lut tillsattes, vatten filtrerat genom aska som löste upp smutsen.
Sedan reste linnet på kärror och skottkärror till Canale dei Mulini, grävd från 1389. Där står Ponte delle Lavandaie, "pont da bugadéri", från 1600-talet: från dess trappor som går ner till vattnet sköljde kvinnorna kläderna och bredde dem på stränderna för att torka. Så tvättades det till 1950-talet; på 1960-talet kom tvättmaskinerna och yrket tog slut.
2025 samlade frivilliga högläsare från Lugos bibliotek rösterna från de tre sista tvätterskorna, alla i nittioårsåldern, Giancarla Salvadori, Laura Ricci in Fontanieri och Giuseppina Tugnoli, i häftet "Il Ponte delle lavandaie di Lugo, ossia il mestiere del bucato".
Källor: Romagna Notizie, le testimonianze delle ultime lavandaie di Lugo, 13 gennaio 2025 · FAI, I Luoghi del Cuore, «Ponte delle Lavandaie, Canale dei Mulini»
05Brisighella och Sillaro
Kärrkarlarna
Före lastbilar färdades nästan allt på biroccio: två trähjul upp till 1,70 meter höga, två stänger och en häst som drog mellan 900 och 1 300 kilo. Barrocciai, eller birocciai, gav sig av i gryningen och kom tillbaka sent på kvällen. De hade vanligtvis två hästar, var och en med sitt namn, och skötte dem med stor omsorg.
Längs Sillaro, mellan Imola och Castel San Pietro, körde de grus och sand från floden, tegel och kalk från ugnarna, druvor och must till Bolognas krogar, sockerbeta, hampa, ved och flyttlass. I Brisighella fraktade de gips från stenbrotten nära staden, och deras åsnor skyddades i Via degli Asini, centrums täckta, upphöjda gata.
Efter kriget ville återuppbyggnaden ha större och snabbare fordon: de unga kärrkarlarna tog lastbilskörkort och blev åkare. 1975 fanns mycket få kvar. Den siste vid Sillaro, Marino Gnugnoli, körde sin biroccio till tidigt 1980-tal, över åttio år gammal.
Källor: Terra Storia Memoria, «I birocciai», Castel San Pietro Terme · Italia.it, «Brisighella»
06Perticara, Valmarecchia
Svavelgruvarbetarna
Under husen i Perticara ligger en dold stad: över hundra kilometer tunnlar på nio nivåer. Det var svavelgruvan, en av Europas största. 1938 arbetade över 1 600 personer där och nästan 50 000 ton råsvavel kom ut varje år.
Varje dag gick gruvarbetarna ner i hettan och dammet, med lampor i handen. Utländskt svavel var billigare och ådrorna höll på att ta slut: gruvan stängde 1964, tunnlarna förseglades och många familjer var tvungna att lämna.
Sedan 2002 är det gamla gruvområdet museet Sulphur: kraftstationen, lamprummet där gruvarbetarna hämtade sina lampor, verkstäderna och en rekonstruerad tunnel. Ovanför byn står fortfarande Vittoria-schaktet.
Sulphur, Museo Storico Minerario di Perticara Romagnas försvunna yrken: svavelgruvarbetare, tryckare, sjömän och saltarbetare Upptäck Novafeltria
07Santarcangelo och Gambettola
Tygtryckarna
Dukar, gardiner, oxarnas filtar: i bondgårdar dekorerades tyg med handsnidade päronträblock, doppade i ett rostfärgat färgämne och slagna mot tyget med en klubba. Vindruvsklungor, tuppar, granatäpplen, caveja. Ett 1600-talshantverk som idag överlever i mycket få verkstäder.
I Santarcangelo har Stamperia Marchi sin mangano, en enorm trämaskin med ett stort hjul som pressar, sträcker och slätar tyget före tryckning: enligt dokumenten började den fungera den 17 mars 1633 och den snurrar fortfarande. Idag drivs verkstaden av syskonen Gabriele och Lara Marchi.
I Gambettola finns två tryckerier. Pascucci har tryckt sedan 1826, sju generationer i samma verkstad. Bertozzi grundades 1920: Luigi Bertozzi var en snickare som snidade sina egna block; på 1930-talet tog han Romagnas tryck till Milanos Triennale. Idag driver hans barnbarn Gianluigi det.
Stamperia Artigiana Marchi Romagnas försvunna yrken: svavelgruvarbetare, tryckare, sjömän och saltarbetare Upptäck Santarcangelo di Romagna
Källor: La Piazza Rimini, «Il mangano dell'antica stamperia Marchi compie 390 anni», 2023 · Artribune, «Artigianato resistente», i 200 anni della Stamperia Pascucci · Fondazione Cologni dei Mestieri d'Arte, intervista a Gianluigi Bertozzi
08Cesenatico
Trekantsseglarna
Från 1700-talet till mitten av 1900-talet seglade fiske- och lastbåtarna i Adriatiska havet med vela al terzo, ett trapetsformat segel som hissades tvärs över masten. Seglen var färgade i rött, gult och orange och bar familjens emblem: från stranden kunde man genast se vem som var på väg hem.
Med motorn försvann seglen. De räddades av Museo della Marineria i Cesenatico, som håller de historiska båtarna flytande i den äldsta delen av kanalhamnen, den som Leonardo da Vinci ritade 1502, och hissar deras segel på sommaren.
2023 erkände kulturministeriet segling med vela al terzo längs Romagnas kust som kulturarv, tillsammans med tre av museets båtar (trabaccolon Barchèt, bragozzon San Nicolò och battanan Vanessa) och de ögon som målades på förstäven för att skydda fiskarna.
Museo della Marineria Romagnas försvunna yrken: svavelgruvarbetare, tryckare, sjömän och saltarbetare Havs- och saltyrken: Cesenatico och Cervia Upptäck Cesenatico
Källor: Ministero della Cultura, la vela al terzo patrimonio culturale, 2023 · Visit Cesenatico, i musei: il Museo della Marineria
09Cervia
Saltarbetarna
Cervia föddes ur salt. Före 1959 var saltverket uppdelat i cirka etthundrafemtio små saltpannor, var och en bearbetad av en familj: på sommaren samlades saltet för hand med träverktyg och fördes till de stora lagren vid kanalhamnen.
Sedan blev saltverket en enda stor anläggning och saltarbetarna försvann. Bara en panna finns kvar som den var, Salina Camillone. Sedan 1989 sköts den av volontärer från föreningen Civiltà Salinara, grundad av före detta saltarbetare, som skördar saltet med metoden som kallas "alla cervese" eftersom den i Italien bara användes här.
Resultatet är "sale dolce", sött salt, ett fullständigt salt med låg halt av beska salter, idag ett Slow Food Presidium.
MUSA Museo del Sale Romagnas försvunna yrken: svavelgruvarbetare, tryckare, sjömän och saltarbetare Havs- och saltyrken: Cesenatico och Cervia Upptäck Cervia
Källor: Comune di Cervia, «Salina Camillone» · Fondazione Slow Food, Presidio del sale marino artigianale di Cervia
10Hela Romagna
Smederna och cavejan
Cavejan var järnstiftet som höll oxarnas ok fäst vid kärrans stång: i nedförsbacke hindrade det kärran från att glida på djuren. Högst upp smidde smederna ett litet mästerverk på städet, "pagella", med tuppar, duvor, kors, solen och månen, och hängde ringar på den som ringde vid varje steg.
Det ljudet hade krafter: med cavejan och vissa ord drev man bort stormar och skyddade skörden. Under stilla veckan bands ringarna, som man gjorde med kyrkklockorna.
Oxarna och kärrorna är borta, cavejan har blivit kvar: den har blivit en lyckoamulett och symbolen för Romagna.
Källor: Wikipedia, «Caveja» · Regione Emilia-Romagna, patrimonio culturale, scheda di una caveja
Besök dem
Fyra av dessa yrken kan du möta på en enda dag: gruvan i Perticara, tryckeriet i Santarcangelo, seglen i Cesenatico och saltet i Cervia. Programmet visar tiderna från där du bor.
-
-
Uppgifter kontrollerade 24 oktober 2026 mot källorna under varje yrke: tidningar, museer, kommuner, regionen, kulturministeriet. Hela berättelsen, på italienska, finns också på Passione Turismo. Kuriosa och legender · Hantverk · Historia
Vill du se dessa platser på riktigt?
Från Perticara till Cervia, från Brisighella till tallskogen i Classe: en privat transfer tar dig till yrkenas platser och tillbaka till hotellet.
Saknas något, eller vill du lägga till någon uppgift? Berätta för oss.
Har du hittat ett fel eller något som inte stämmer? Säg till.